Tänk om allt är en låga som brinner i ett brinnande inferno?
Hur ska den lågan då kunna bryta sig loss och finna sin väg genom den flammande hettan.
Hur ska den kunna finna sin väg ut genom infernot, finna sin väg ut i mörkret.
Där den kan få flamma och leda mig rätt.
Hur ska jag få nydanande tankar när allt spinner och rinner ner mot en evig sänka.
En sänka av mördande kvicksand som drar mig neråt i en cirkel av eviga mönster.
Hur ska jag kunna ta mig upp när allt som jag gör faller mot ett stup av löjen och hån, där endast sorgen och hatet står där och hånskrattar mot din fula person.
Hur ska du orka se din fetma som är byggd av ister och fettsvulster?
Hur ska du bryta dig fri från den kropp som döljer höljet av din riktiga karaktär.
När allt du gör är att fylla på din nedåtgående spiral av brinnande fett.
Du är inte den du ser att du är. Du är inte heller den som de andra tror att de ser att du är. De andra ser inte vem du är för de andra ser inte alls. De ser inte ens sig själva och vi ser dem inte heller som vi tror att vi gör.Så alltå ser vi aldrig vare sig oss själva eller några andra. Allt det är bara yta och otydligt, otydbart. Allt vi kan se och känna är hjärtats och själens godhet. Det är det verkliga. Det är därför ytan inte har med det verkliga livet och kärleken att göra. Människa känn dig själv heter det, inte människa se dig själv. För vi är alla blinda för allt utom för kärleken. Och allt det viktiga i livet är baserat på kärlek.
SvaraRadera