Vägar

byrån bågnar och dagen falnar.
Ligger och tänker på stunder vi haft, på dig och mig i livets stora cirkel.
Varför allt blev som de blev och hur jag bränt våra vägar,
som tröttsamt sniglade sig fram i stekhet sol.
Hur jag genom tal har stängt dom vägarna slutgiltligt.
Bommat för dom, rivit upp dom med asfalten för att sedan så nya frön på,
så ingen väg någonsin ska ta sin bana där igen.
Men va fel jag har, för asfalt är evig den kan byggas var som helst,
den dras fram genom ogenomtränglig mark.
Så ny fart kan tas.
Men ska det verkligen finnas en väg för oss?
Ska den kunna byggas upp igen, när så mycket har hänt?
Så mycket ont, så mycket sorg där båda skadats.
Ska vi verkligen kunna finna en plats där vi kan andas?
Där vi kan få vara ett med lycka tillit och finna oss en hamn.