Varför ska de vara så svårt?
Varför ska man inte vara så stark
att man kan bestämma sig var man vill gå, utan att se bakåt?
varför är de så svårt att lämna något man håller kärt?
Även fast man vet att man skadas av att vara på den platsen.
Jag vill bara kunna gå utan att se mig om.
Jag vill va cowboyen som rider bort i solnedgången mot nya äventyr,
i stilla lunk utan att stressa utan minsta bekymmer inför morgondagen.
jag vill vara den som är glad att veta att jag
ska få uppleva ännu en dag i solens livigivande sken.
Men allt jag kan tänka är att det är ännu en dag utan dig.
En dag utan att få känna din hud, få höra dig, veta att du lyssnar att du är min.
Men tanken på att va med dig gör att allt jag ser
är en sorg och ångest för vad du är men ändå kan va.
En sorg över saknaden av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar